fredag

Kände mig under dagen sjuk, halsont, huvudverk och den typiska "innan -feber" känslan som jag brukar få innan jag blir sjuk. Jävligt jobbigt eftersom det sista jag vill är att bli sjuk igen, dom ständiga infektioner jag haft under hösten har ju varit nån typ av pricken över i på detta skitliv. Så det slutade med att stack hem från skolan.

När jag kom hem hade de andra redan stuckit iväg till Stockholm, tanken var att jag skulle följa efter med tåget, men jag ringde och sa att jag inte kommer. Orkar inte åka nånstans just nu, dels med tanke på att jag kände mig sjuk, men också med tanke på hur jag mår rent allmänt. Hade även tänkt åka upp för att delta på Salemdemonstationerna, var ett par år sedan jag var där nu och det är ju alltid trevligt att träffa folk man inte sätt på länge samt få kravalla lite. Det var också länge sen nu.
Men hursomhelst blev det inget, orkade inte.

Istället drabbades jag av en enormt melankoli när jag planlöst spatserade runt i det tomma huset utan att riktigt veta vad jag skulle göra. Inget sällskap innan klockan 22.00 nästa dag. Det leder till att man sitter och lyssnar på musik, tänker, och ser på film.

Filmen för stunden fick bli "Lost in translation", hade inte sett den förut. Jag har inte ord att beskriva filmen, det är helt enkelt något av det bästa och finaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Så otroligt hjärtskärande bra helt enkelt. Ren och skär filmmagi.
















Senare på kvällen träffade jag Hanna och Eric på stan, vi stack till "the lepracaun" och tog några enkla öl och pratade, jag vet att jag svurit att inte dricka men det var inte i syfta att bli full denna gång. Vet inte hur kul sällskap jag utgjorde men jag tyckte det var enormt trevligt att bara få slappna av och snacka lite.

Det gjorde gott.

Kom hem vid halv 2 tiden ungefär, borde egentligen gått o lagt mig då men satta mig istället med en ny film. För att fortsätta i melankolins tecken så fick det bli "eternal sunshine of the spotless mind". Den filmen kommer inte alls upp i samma nivå som "Lost in translation", mycket på grund av att den är väldigt rörig bitvis. Men filmens kärna, dess bästa stunder, då träffar den verkligen mitt i prick och lämnar mig en känsla som är svår att beskriva. Jag vet att det beror väldigt mycket på att jag just nu är enormt mottaglig för just de känslorna, vilket jag inte var första gången jag såg den.

Jag somnade allt för sent.