and thats that

Då var väll julen över kan man säga. Är visserligen ledig ett tag till (vilket är gött), men maten är uppäten, klapparna utdelade, homecomingpartyt överstökat och vardagen närmar sig igen. Det finns inte mycket jag kan säga om julen eller julhelgen, den var bra, som en jul ska vara. Jag gillar julen, man är ju uppväxt med bröderna i den trygga kärnfamiljen, så julafton har alltid varit någoting man kunnat se fram emot. Morsan lagar mat, alla är glada, man får det man önskar sig o stämningen är god och allt är så bra som det kan bli. Inte mycket att säga om julen alltså, det var trevligt.

Därimot finns det en hel del att säga om år 2006.
Nu är det 4 dagar kvar av detta demonens år, 2006, lämna mig och kom alldrig tillbaka.

När man sitter o ser tillbaka på det så minns jag knappt något av det här året, och av det jag minns är det framförallt saker jag vill glömma, det har varit en spiral som snabbt gick nedåt, och i backspegeln är det mycket få, om ens några saker jag är nöjd över. Det gick inte min väg i år.

Istället har det hela gått i alkoholens, våldets, destruktivitetens, de utsålda idealens och besvikelserna och sorgens tecken. Men framförallt alienationens, och då syftar jag inte på alienation från min omgivning, utan min alienation av mig själv. Det är som att betrakta sitt liv utifrån, att i en handväning är man inte delaktig längre och det har bara rullat på likt ett skenande tåg, helt autonomt. Och det handlar inte om att vad man vill och vart man vill vara, utan bara om vart det är man hamnar. Och får man inte kontroll över kursen, då kan man lika gärna kasta in handduken på en gång.

Helt klart ett år som lämnat ett stort hål efter sig och inte gav mycket tillbaka. De minnen jag har får gärna försvinna, och det jag redan glömt är jag bara tacksam för att jag slipper.
Nu lämnas jag endast med en lång lista på saker som måste redas ut, tas itu med och klaras upp, både praktiska och känslomässiga, för det som hänt i år ska stanna där.

2007 kommer inte bli året då det händer, men det kommer bli året då det står eller faller

Jag ger detta ett år till, sen drar jag.

god jul eller nått

Har inte skrivit i bloggen på närmare två veckor. Det finns 100 andledningar till det, men en är att jag inte vetat vad jag ska skriva, och när jag velat skriva har jag inte haft ork eller tid. Det kommer. Klockan är 01.59, det är jul nu.

"Focused mind
I move in silence desperately
Can't lose myself in all that I see
Grinded by a will that never dies
Gotta break out, can't escape with out a fight

Fight so hard just to get by
Confusion tries my peace
Fight so hard, just to get by
Survival comes crashing down on me"

humanity is the devil

Jag har egentligen inte mycket att skriva i blogen idag. Har varit en riktigt tråkig dag. I skolan har jag inte rönt några större framgångar, det har inte hänt sågot speciellt kul eller liknande och jag är på rätt kast humör. Spenderat eftermiddagen framför datorn utan att göra någonting alls. Jaja, tråk. Det enda värt något är att jag har lite träningsverk, för att jag tränade igår. Träna är något jag måste bli seriös med, körkortet med, fan.

Kom på att Integrity är ett av världens bästa band, har iofs hypat dom i flera år, men fan, det är ju så sjukt bra.
"Humanity is the Devil" är en av de bästa HC skivor som släpps ever.

DVDn och "Palm Sunday" skivan ska definitivt inhandlas.

I övrigt så snurrar nya JMT enormt mycket fortfarande, deras bästa skiva kanske? Jag tror nästan det.

söndag

Julia väcker mig runt klockan tio. Som alltid har hon förmodligen redan vart uppe aslänge och hunnit med och käkat frukost och allt, jag är inte lika morgonpigg. Blir inte mycket gjort den största delen av dagen men det är grymt trevligt att bara ta det lugnt och inte göra någonting sammtidigt som man slipper vara ensam. Julia ville se "the notorious bettie page" så det gjorde vi. Orkar inte skriva någon direkt recension av filmen förutom att den faktiskt var rätt bra och ganska rolig. Väldigt enkel att kolla på och väldigt lättsmält, men hyffsad underhållning och snyggt gjort med snygga människor i snygga miljöer.















Efter att vi sett filmen blir det att sitta o snacka, käka lunch, ta kort med mobilkameran (sony ericsson k800i rulez), lyssna på musik osv. Tillslut bestämmer vi oss för att det är dags att dra ner på stan. Det ska kollas julklappar, kläder och massa annat. Det hela utvecklar sig till en enormt trevlig dag. Det var fan inte igår man hade genuint trevligt, underlig känsla det där.

Dagens outfit:


Keps: Mörkblå Henri Lloyd
Piké: Beige Burberry
Tröja: Mörkgrå Ralph Lauren i cashmere
Jeans: Blå Levi's
Skor: Vita Fred Perry

"Citat Adrian: Den där casualgrejen intresserar mig inte speciellt mycket egentligen"

Nähädu.




Julia å sin sida är sjukt mycket gata:


Jacka: Svart jacka från Carlings
Tröja: Svart adidas tracktop
Jeans: Baggy Cheap Monday i rådemin
Väska: Axelväska/påse från monument distro
Skor: Vita Nike Air Force One

Streetcred!





På stan försöker jag klämma i mig en falafeltallrik modell jättestor. Sjukt god falafel med massor av sås, pommes, sallad o annat smaskens, men jag var tvungen att ge upp efter kanske 2/3 av den. Jag klarade inte mer.















Julia drar hem runt 17 tiden på eftermiddagen och jag är ensam några timmar till innan farsan o bröderna kommer hem från Stockholm. Jag mår fortfarande konstigt men har för tillfället inte den starka känsla av ångest o melankoli som jag gick runt med i går och i förrgår, men det finns någonstans i bakgrunden. Det har varit en underlig och ganska jobbig helg men endå trevligt i sina stunder.

Resten av kvällen ska jag nog spendera med "Neverwinter Nights 2".

Tack för att du finns.

"If I were of the highest cliff, on the highest riff
And you slipped off the side and clinched on to your life in my grip

I would never, ever let you down"

lördag

Vaknar klockan ett av att morsan ringer, kommer inte ihåg vad det är som sägs men det var säkert nått om hur jag mådde. På morgonen mår jag absolut inte bra. Irrade runt planlöst ganska länge under dagen utan att egentligen åstakomma någonting. Pratar en del med Eric, lyssnar på och laddar hem en hel del musik, och väntar på att Julia ska komma med tåget så man kan åka ner och hämta henne.

Dagen går långsammt men jag gör ändå inte något. Sitter i telefon med först Eric sen Julia i ca 40 minuter, min ekonomi och min telefonräkning är bittra fiender.

Tillslut så tar jag mig själv i kragen och går ut på en promenad, behöver röra på mig samt rensa hjärnan. Jag brukar aldrig ta promenader, men just nu kände jag att det var enormt lägligt.















Gick uppåt, längst klarälven. Har inte varit här förut. Var väldigt skönt att bara gå rakt fram, det var fint ute och i princip helt folktomt och väldigt tyst, sånär på som någon enstaka bil. Gick tills trotoaren slutade och gick sen hem, det hela tog runt 45 minuter och när jag kom hem så var jag på något underligt sätt på mycket bättre humör.

Några timmar senare åkte jag ner till stationen för att möta upp Julia, skulle bli väldigt trevligt med lite sällskap.














Julia hade varit i Stockholm för att fylla i färg på hennes senaste tatuering (som är grymt snygg btw). Planen var tidigare att vi skulle ha träffats i Stockholm o åka på samma tåg hem eftersom hon skulle slagga hos mig, då bussförbindelserna mellan Karlstad och Filipstad är rent pinsamma. Det var mycket trevligt att slippa vara ensam, jag behövde någon att prata med och av de alternativ jag har så är Julia i princip den bästa, hon vet mer om mig än nästan någon, man kan lita på henne och dessutom var det en del saker jag behövde få sagt. Det kändes bättre.
Plasten runt armen är för att skydda tattueringen det första dygnet samt hjälpa läkeprocessen, för er n00bs som inte viste det

Vi gick o sov nästan direkt, jag var helt förslöad och hon var utmattad efter en hård dag.


Dagens soundtrack: The killers - sam's town

fredag

Kände mig under dagen sjuk, halsont, huvudverk och den typiska "innan -feber" känslan som jag brukar få innan jag blir sjuk. Jävligt jobbigt eftersom det sista jag vill är att bli sjuk igen, dom ständiga infektioner jag haft under hösten har ju varit nån typ av pricken över i på detta skitliv. Så det slutade med att stack hem från skolan.

När jag kom hem hade de andra redan stuckit iväg till Stockholm, tanken var att jag skulle följa efter med tåget, men jag ringde och sa att jag inte kommer. Orkar inte åka nånstans just nu, dels med tanke på att jag kände mig sjuk, men också med tanke på hur jag mår rent allmänt. Hade även tänkt åka upp för att delta på Salemdemonstationerna, var ett par år sedan jag var där nu och det är ju alltid trevligt att träffa folk man inte sätt på länge samt få kravalla lite. Det var också länge sen nu.
Men hursomhelst blev det inget, orkade inte.

Istället drabbades jag av en enormt melankoli när jag planlöst spatserade runt i det tomma huset utan att riktigt veta vad jag skulle göra. Inget sällskap innan klockan 22.00 nästa dag. Det leder till att man sitter och lyssnar på musik, tänker, och ser på film.

Filmen för stunden fick bli "Lost in translation", hade inte sett den förut. Jag har inte ord att beskriva filmen, det är helt enkelt något av det bästa och finaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Så otroligt hjärtskärande bra helt enkelt. Ren och skär filmmagi.
















Senare på kvällen träffade jag Hanna och Eric på stan, vi stack till "the lepracaun" och tog några enkla öl och pratade, jag vet att jag svurit att inte dricka men det var inte i syfta att bli full denna gång. Vet inte hur kul sällskap jag utgjorde men jag tyckte det var enormt trevligt att bara få slappna av och snacka lite.

Det gjorde gott.

Kom hem vid halv 2 tiden ungefär, borde egentligen gått o lagt mig då men satta mig istället med en ny film. För att fortsätta i melankolins tecken så fick det bli "eternal sunshine of the spotless mind". Den filmen kommer inte alls upp i samma nivå som "Lost in translation", mycket på grund av att den är väldigt rörig bitvis. Men filmens kärna, dess bästa stunder, då träffar den verkligen mitt i prick och lämnar mig en känsla som är svår att beskriva. Jag vet att det beror väldigt mycket på att jag just nu är enormt mottaglig för just de känslorna, vilket jag inte var första gången jag såg den.

Jag somnade allt för sent.

on days like these...

"every second making bad turns for the worse
she's getting further away I can feel it in the way my bones ache
The ocean sealed it's lips, now the waves won't break
The secrets it won't say has got us trying to break codes in churches
and lately I've been hating its soul purpose

when a boy writes off the world it's done with sloppy misspelled words if a girl writes off the world it's done in cursive

I'm searching for the cure
this is a sickness
can you hear me, love?

Now I look for air pockets to pick, walk with a stick, start picking locks with it
opening up heart-shaped lockets with little arguments
the tawdry trinkets start to split and contradict
those who say one thing but think the opposite
I bit the dust tongue kissing documents in a smoke stack
faith is harder to swallow than pride it, turns our throats black
I want my home back. I know that's not an available option
it's the way that I'm walking in between a cradle and coffin

that makes me pace myself. if half the battle is done right
the other half won't take my health while jacking my shadow's sunlight
to crack it open and find the space between my breaths are desolate
life is just a lie with an "f" in it and death is definite
But after I scratched the surface
I never saw the calm before the storm act so nervous

when a boy writes off the world it's done with sloppy misspelled words if a girl writes off the world it's done in cursive

I'm searching for her
Can you hear me, love?"

-Non Prophets: the Cure

Sage Francis kan det där med att formulera känslor man känner igen.

Idag har inte varit en bra dag,

ännu en dag...

...av att göra i princip inget. Skolan var sådär, har varit hyffsat aktiv idag igen men lyckades ändå inte åstakomma mycket, mycket krångel idag också nämligen, saker har inte riktigt fungerat för mig som jag vill men det har ändå gått lite bättre de senaste dagarna. Det började med att svetsningen gick riktigt dåligt, sedan var jag tvungen att laga massa grejer i mitt arbetsbås vilket bara var jobbigt och tog längre tid än det behövt ta, sedan fick jag något väldigt obehagligt raseriytbrott medans jag stog och svetsade som innebar hjärtklappning, hyperventilation, kallsvett osv. Men det var nog snarare nån typ av ångestattack kanske, men känder mer bara som ren ilska.

Sedan stack jag till vårdcentralen, och gjorde ett pricktest för att kolla om jag är alergisk mot nått. Det var jag inte.
















Plus att jag fick en sånhär som jag ska testa min lungkapacitet med de kommande två veckorna.
















För övrigt så har jag suttit hemma med detta i min winamp playlist:

serenity in murder

"I hate what I'm like,

hate that I'm afriad of the light,
hate that everyone who love me always hate what I like,
hate that everywhere I go I get engaged in a fight"

So true.

6/12/06

Idag fortsatte jag med mina försök att faktiskt åstakomma någonting i skolan, är enormt trött på att jag bara sitter och harvar och inte gör någonting, dessutom mår jag bättre av att ha något att sysselsätta mig med så man slipper tänka allt för mycket saker. Resultatet blev ganska ok trotts att det inte blev mycket gjort, men det berodde snarare på krångel med maskiner än med att jag inte tog tag i saker och bara lallade runt och hade tråkigt som jag brukar göra.

Den senaste tiden har jag suttit och harvat med en och samma uppgift som gjort mig sjukt trött på allt vad gäller skolan, idag kom lärarna fram till att det inte berodde på mig (enbart) att det blev så mycket fel, utan pga att den maskin man andvänt inte fungerade som den skulle. Kul att man fick reda på det nu.

Så jag fick en ny maskin, som inte heller funkade som den skulle.















Så jag var tvungen att göra såhär med den bland annat.
En jävla massa krångel ledde till att det inte blev så mycket svetsande, men den nya maskinen gjorde i alla fall att det tillslut gick bättre, efter en fysatans massa om och men.

satyricon

Även dessa gossar kan det där med att producera riktigt jävla bra musik. Trotts att alla som är riktigt true BM fundamentalister dissar senaste alstret "Now, Diabolical" för att vara alldeles för kommersiell så gillar jag den skarpt.

skola + musik

Större delen av mina vardagar spenderar jag för tillfället på Hammarö Svetsteknik i en arbetsmarknadsutbildning till att bli svetsare. Började där i slutet av mars i år så jag har varit där i 9 månadernär december är slut. Tidigare har dett gått rätt ok från och till, men framförallt den senaste tiden har jag verkligen varit sjukt omotiverad och inte gjort i princip någonting alls, inte arbetat, inte gjort några framsteg. Det har resulterat i att jag blivit ännu mer omotiverad, samtidigt som jag inte orkat ta tag i det, kännt att det tagit för lång tid att komma framåt och därför återigen gjort allt mindre. Det har kulminerat de senaste veckorna med att jag i princip inte jobbat överhuvudtaget trotts att jag varit i skolan varje dag, vilket tillslut börjat kännas väldigt tärande.

Jag känner på mig att det har väldigt mycket att göra med mitt sinnestillstånd överlag, att jag inte kännt mig nöjd eller motiverad med i princip någonting som jag sysslar med eller är en del av just nu. Inget har haft något värde på jävligt länge, inte vänner, mig själv, mitt välbefinnande, ekonomi eller det att ta sig vidare i livet på ett eller annat sätt. Det hela har blivit en rutin och det jag har andvänt mig av för att bota tristressen är alkohol, stora mängder alkohol, på tok för stora. Och jag känner på mig så otroligt startkt att jag mår som jag mår just nu på grund utav det.

Någonting måste jag göra för att bryta de här mönstrena, för jag håller på att bli helt tom känns det som. Idag försökte jag jobba, jag ville inte egentligen men tvingade mig själv till det. Det blev inte mycket gjort, men det känndes i alla fall bättre. Det är så mycket mer jag måste göra för att få rätsida på saker, och det kommer ju inte vara det enklaste kanske, men det måste fan göras.


Just nu sitter jag och lyssnar på Walls of Jerichos senaste platta "with devils amongst us all". Walls of Jericho har varit ett av mina största favoritband i flera års tid nu, och var faktiskt det som fick mig att börja återuppta lyssnadet och engagemanget i Hardcore för några år sedan efter en längre period av först ha lyssnat till i stort sätt enbart crust och kängpunk och senare nästan enbart hiphop. Även fast det engagemang jag haft i princip återigen är helt borta så ändras inte det faktum att det är ett grymt band, och att den nya plattan är en riktig klippa.

Walls of Jericho är ett av de där banden där man riktigt känner utveckligen mellan varje skiva, hur bandet mognar och hela tiden blir bättre och bättre. Den nya skivan är både mer varierad, välspelad och på de flesta sätt lite bättre än deras föregående plattor "all hail the dead" och "the bound feed the gagged" (som båda också är grymt bra). Många hardcoreband har av någon andledning en tendens att producera debutplattor som kan vara hur bra som helst, men lyckas sedan alldrig riktigt följa upp dem, WoJ gör tvärt om och blir istället hela tiden bättre.

Även texterna är grymma, mer välskrivna än hos många andra band och berör personliga och känslomässiga ämnen snarare än exempelvis politiska, och de gånger texterna ändå inehåller något som kan tolkas som politiska budskap har de en väldigt stark känslomässig förankring. Det gör att man kan relatera till dem mycket starkare än det eviga predikandet som är så vanligt förekommande inom hardcore, vilket känns befriande. Därimot så blir det alldrig lika pretentiöst som hos alla dom där satans emobanden som tycker så enormt synd om sig själva, utan känns alltid äkta och genuint.

Dessutom är de ett helt grymt liveband. Walls of Jerichos spelning på Skylten i Linköping i juni 2005 är en av de bästa spelningar jag varit på. Ni som var där med mig vet precis vad jag menar.

" The world has been Against you from day one
Tomorrows never promised, Night has just begun
So sing with me

We're all fucked"

- And hope to Die

I don't want your love, and I don't need your respect.

Lyssnar på Blood for Blood. Det bandet vet fan precis hur det är att vara jag, jag relaterar så enormt till så mycket i deras texter att det nästan är skrämmande, eller ja, det är skrämmande, med tanke på vad det är de skriver i sina texter. Fan ett av bästa band som finns att lyssna på när man känner sig som jag gör. Idag är en av de sämre dagarna på oerhört länge.

" If I drink this wine I can stand the pain
If I drink this wine I can play their game
If I drink this shit maybe I can bear...

Bear to be a part of this human race!

If I drink this wine I can stand this place
If I drink this wine I can stand your face!
If I drink this shit maybe I can bear...

Bear to be a part of this human race,
Bear to be stuck in this messed up place,
Bear to be lost without a trace,
Bear to be a part of this twisted human race!

I gotta find something to ease my mind,
In this world of shit, in this world of lies"

-Cheap Wine

När man inte trodde att det kunde bli sämre.

Ja, då ljög man alltså för sig själv en gång till. Herregud, en sanning man borde ta och lära sig är att det kvittar hur djupt du lyckas sjunka, och hur dåligt du lyckas må, det finns alltid utrymme för saker och ting att bli lite sämre på ett eller annat sätt.

Den rent av fruktansvärda ångesten som kände för att hälsa på idag vet uppenbarligen inga gränser, den skulle kunna få den mest hårdhudade främlingslegionär att ligga i fosterställning på golvet med självmorstankar. Så här sitter man, bakfull bortom alla gränser som en självömkans apostel och frågar sig varför man ständigt ska utsätta sig själv för det här.
Om saker och ting var dåliga när jag vaknade igår, ja då vet jag inga ord som beskriver det tillstånd jag befinner mig i just nu. Det är samtliga gårdagens känslor plus mer, på crack.

Jag tycker så enormt synd om mig.

I övrigt såg jag "thank you for smoking" igen idag. Inte för att mitt sinnestillstånd direkt tillät mig att uppskatta den rullen som så sig bör, så är endå de typ första 45 minuterna faktiskt enormt roliga. Bland de smartare och mer underhållande komedier jag sett på skitlänge, klart bäst i sin genre sedan "office space". J K Simmons är stundtals fan lysande.

ojojoj...

...detta var en ruskig baksmälla.
Man vaknar klockan 14.30 av att morsan stormar in i rummet med order om att nu måste man fan städa, det ska se rent ut och man ska vara ute ur huset innan gästerna kommer, herregud, och man fick inte ens privilegiet att vara full igår, än mindre ligga, vilket faktiskt var en del av planen. Men man vaknar ändå med en av de värre bakfyllorna i mannaminne. Vin, det är tamigfan djävulens påfund, den ondaste drycken av dem alla. Inte nog med att den både smakar och luktar skit, den gör "dagen efter kvällen före" till rena tortyren.
Ja, under gårdagen gjordes det ena misstaget efter det andra, jag borde varit hemma och lirat Neverwinter Nights 2 istället som jag hade lovat migsjälv att göra.

Det redan misärfyllda och ångestdrabbade tillstånd jag befinner mig i (utan att veta varför) späs dessutom på av att man får höra fler "nyheter" via ett enkelt telefonsamtal. Jag tycker att jag själv är så otroligt patetisk, varför bryr jag mig ens överhuvud taget, men det skumma är att vetskap om sakers tillstånd i alla fall inte alls får mig att reagera i närheten av lika starkt som misstankar och antaganden hit och dit. Det kan ju ha och göra med att allt redan är rätt dåligt, att jag har en klassisk katastofbakfylla, och att den senaste en o en halv vecka har varit ovanligt mörk för min del. Jag är offta arg, bitter, sur och ser ner på saker och ting. Jag går ofta runt med ett stort människoförakt och negativ människosyn, men det är fan väldigt sällan jag känner mig deppig och nere.

Vilket jag av någon andledning gör nu, jävla skit.