skola + musik

Större delen av mina vardagar spenderar jag för tillfället på Hammarö Svetsteknik i en arbetsmarknadsutbildning till att bli svetsare. Började där i slutet av mars i år så jag har varit där i 9 månadernär december är slut. Tidigare har dett gått rätt ok från och till, men framförallt den senaste tiden har jag verkligen varit sjukt omotiverad och inte gjort i princip någonting alls, inte arbetat, inte gjort några framsteg. Det har resulterat i att jag blivit ännu mer omotiverad, samtidigt som jag inte orkat ta tag i det, kännt att det tagit för lång tid att komma framåt och därför återigen gjort allt mindre. Det har kulminerat de senaste veckorna med att jag i princip inte jobbat överhuvudtaget trotts att jag varit i skolan varje dag, vilket tillslut börjat kännas väldigt tärande.

Jag känner på mig att det har väldigt mycket att göra med mitt sinnestillstånd överlag, att jag inte kännt mig nöjd eller motiverad med i princip någonting som jag sysslar med eller är en del av just nu. Inget har haft något värde på jävligt länge, inte vänner, mig själv, mitt välbefinnande, ekonomi eller det att ta sig vidare i livet på ett eller annat sätt. Det hela har blivit en rutin och det jag har andvänt mig av för att bota tristressen är alkohol, stora mängder alkohol, på tok för stora. Och jag känner på mig så otroligt startkt att jag mår som jag mår just nu på grund utav det.

Någonting måste jag göra för att bryta de här mönstrena, för jag håller på att bli helt tom känns det som. Idag försökte jag jobba, jag ville inte egentligen men tvingade mig själv till det. Det blev inte mycket gjort, men det känndes i alla fall bättre. Det är så mycket mer jag måste göra för att få rätsida på saker, och det kommer ju inte vara det enklaste kanske, men det måste fan göras.


Just nu sitter jag och lyssnar på Walls of Jerichos senaste platta "with devils amongst us all". Walls of Jericho har varit ett av mina största favoritband i flera års tid nu, och var faktiskt det som fick mig att börja återuppta lyssnadet och engagemanget i Hardcore för några år sedan efter en längre period av först ha lyssnat till i stort sätt enbart crust och kängpunk och senare nästan enbart hiphop. Även fast det engagemang jag haft i princip återigen är helt borta så ändras inte det faktum att det är ett grymt band, och att den nya plattan är en riktig klippa.

Walls of Jericho är ett av de där banden där man riktigt känner utveckligen mellan varje skiva, hur bandet mognar och hela tiden blir bättre och bättre. Den nya skivan är både mer varierad, välspelad och på de flesta sätt lite bättre än deras föregående plattor "all hail the dead" och "the bound feed the gagged" (som båda också är grymt bra). Många hardcoreband har av någon andledning en tendens att producera debutplattor som kan vara hur bra som helst, men lyckas sedan alldrig riktigt följa upp dem, WoJ gör tvärt om och blir istället hela tiden bättre.

Även texterna är grymma, mer välskrivna än hos många andra band och berör personliga och känslomässiga ämnen snarare än exempelvis politiska, och de gånger texterna ändå inehåller något som kan tolkas som politiska budskap har de en väldigt stark känslomässig förankring. Det gör att man kan relatera till dem mycket starkare än det eviga predikandet som är så vanligt förekommande inom hardcore, vilket känns befriande. Därimot så blir det alldrig lika pretentiöst som hos alla dom där satans emobanden som tycker så enormt synd om sig själva, utan känns alltid äkta och genuint.

Dessutom är de ett helt grymt liveband. Walls of Jerichos spelning på Skylten i Linköping i juni 2005 är en av de bästa spelningar jag varit på. Ni som var där med mig vet precis vad jag menar.

" The world has been Against you from day one
Tomorrows never promised, Night has just begun
So sing with me

We're all fucked"

- And hope to Die