Mitt kungarike för den som ger mig Sandi Thoms huvud på ett fat.

Ni har hört den på radio eller sett den på mtv, det vet jag, och förmodligen har ni av någon andledning reagerat på just denna låt på ett eller annat sätt, uppmärksammat den och låtit texten och musiken tränga igenom det vanliga flödet av menlös musik och tomt prat som radion pumpar ut i en alldrig sinande ström. Lyssnar ni på radio så vet jag att ni hört den, för det är en sån låt man inte missar, en sån låt som inte går förbi en på samma sätt som all vanlig mtv/nrj radiodynga. Det händer då och då, när nivån på den kommersiella musik är så fruktansvärt låg att man trotts det mellan varven hajat till och tänker "vad i helvete är detta för skit?".

Sandi Thoms låt "I wish I was a punkrocker" är precis en sådan låt, som det var länge sedan jag blev så genuint upprörd över att höra. För vad fan är det denna kvinnan tror att hon sysslar med egentligen? Vet hon överhuvud taget själv vad det är hon faktiskt står och säger eller är det bara ännu en fredsvurmande konstskolestudent i mellan 20 och 30 års ålders, uppvuxen i medelklassens vita villaghetton, som nostalgiskt låssasdrömmer sig tillbaka till en tid hon är allt för ung för att ha upplevt och romantiserar någonting hon uppenbarligen inte vet nått om. Jag antar kallt att liknande människor runt om i världen tycker detta är jättebra och också får något romantiskt glansigt i blicken, och kanske till och med inspireras att sätta en säkerheltsnål i eller screentrycka ett peacemärke på någon av sina dyra vintage second hand
plagg som de köpt på den hippa second hand butiken i innerstan i vilken stad det än må vara dom bor i (hippa vintage butiker är ju snart en lika självklar del av stadsbilden som McDonalds). Fuck you, Sandi Thom och alla hennes patetiska gelikar är så far out att det inte ens är rolig längre. Bara för att man självplågar sig igenom Sex Pistols enda fullängdare (som för övrigt så så fruktansvärt dålig att man nog nästan måste vara konstskolestudent för att uppskatta skiten) eller äger nån raspig vinylplatta med The Clash eller nått annat av punkens ABC band så blir man inte en punkrocker with flowers in my hair, och det gör inte att man vet vad punken var, är eller någonsin har handlat om.

Det är precis samma omedvetenhet och romantisering av punken som nostalgiska kulturskribenter och övervintrade musikartister ägnar sig åt. Punk; det var sommaren 77, Ebba Grön, Sex Pistols, X-Ray Spex, The Filth and The Fury, Oasen, CBGBs osv. Och visst, detta kanske var "punk" i viss mån och under en kort period. Men bara för att de stora skivbolagen tappade intresset, för att 90% av "punkarna" hittade en ny häftig subkultur att tillhöra och för att de flesta av de banden som media och den kommersiella marknaden valde att uppmärksamma antingen lades ner eller började spela prettomusik så försvann ju inte punkscenen för det. Snarare var det i samma veva som det som punken blev en vital och intressant underjordisk scen, med mängder av olika förgreningar och stilar som spriddes inom olika kretsar och i olika länder. Crustpunk, Oi, amerikans och engelsk hardcorepunk, svensk hardcorepunk/kängpunk, grind osv är alltihop sånt som de som tyckte att Clash och Sex Pistols var de främsta representanterna för punken inte ens fattade att de fanns. Dom banden som idag lyfts fram som punkens främsta artister var dåtidens Blink 182 och Simple Plan, och det är ju uppenbart att när man ser någon gammal stofil sitta i någon soffa i något kulturprogram och prata om "punken" så är det ju så uppenbart att de inte ens då fattade vad det var som hände runt omkring dem, möjligtvis var de för upptagna med att läsa skivkontrakt eller att casha in deg. När hybrisen dog och kappvändarna slängde in handduken (kanske löpte offerlinan fullt ut och blev "post-punk"), det var då punken på riktigt blev någonting man kunde intressera sig för, innan det så var punken totalt ointressant.

Hursomhelst, tillbaka till Sandi Thom. Det är ju uppenbart att hon tillhör samma skara fjantar som romantiserar något utan att veta vad det är, bara för att värka lita alternativa och samhällsmedvetna. Vad gäller den specifika låten gör hon ju ett par saker pinsammt klart för oss i texten exagt hur dum i huvudet och totalt nollstäld på ämnet hon faktiskt är. Det där med "flowers in my hair" exempelvis, vad fan är det?
För om det var något den tidiga punken var en reaktion emot så var det väll hippiegenerationen och deras fredsbudskap. Blommorna i håret ska bort, väck med kärleken och peacemärkena och fram med hat, våld och hakkors. Om hippiesarna var de som gick runt och trodde att de skulle göra saker bättre och var så jävla bra och förstående och brydde sig om saker och ting så var punkarna oförstående, skulle inte göra någonting bättre (men gärna sämre) och brydde sig inte ett skit, det var iaf så man försökte framstå. Sandi Thoms gnällande om att hon är för ung och född till en värld som inte bryr sig blir ju därför störtlöjligt i förhållande till att hon ville vara punkare, jag tror att hon skulle känna sig enormt malplacerad i den scenen.
Hela romantiseringen är så otroligt töntig, och det värsta är inte det som faktiskt sägs i texten (man kan ju skriva lite vad som helst i en låttext utan att det egentligen betyder någonting), utan det att jag faktiskt är ganska säker på att hon menar det hon säger, och att det finns andra som går runt i samma illusion.

Det var ingen "revolution in the air" varken 1969 eller 1977, saker var inte bättre då (snarare sämre). Det var samma samhälle 1977 som idag förutom att det inte var lika teknologiskt avancerat, och om det är någonting som gjort livet bättre för människor mellan nu och då så är det ju den teknologiska utvecklingen. Och om det är någonting som verkligen har revolutionerat punken så är det ju internet och fildelning. Nu kan man snabbt och enkelt lägga upp det man spelat in på fildelningsnätverk på internet, eller siter som exempelvis myspace utan att det kostar ett ruttet öre. Förr, när man var tvungen att trycka dyra vinylpressar för att få ut sitt namn och sin musik att det var i princip omöjligt för massor med band att någonsin nå utanför den egna kretsen av vänner och bekanta. Romantiska bakåtsträvare likt Sandi Thom är ju bara efterblivna.

Personligen titulerar jag inte mig själv som "punkare", jag ogillar att definiera mig själv utifrån en specifik subkultur, och framförallt tycker jag att speciellt punken (och punkarna) innehåller enorma mängder dekadens och hyllande av fulhet, äckliga drycker och dålig hygien. Punkare är jävligt offta ett gäng patetiska smutsiga ärthjärnor som tycker att det är coolt att sitta i parker och vara fulla, för det är ju "punk". Dessutom är den obligatoriska punkuniformen en fiende till allt vad stil heter, att vara ful är inte snyggt. Det jag därimot ser som något positivt är punkscenen (som innehåller extremt få punkare i traditionell mening av någon andledning). Punk och hardcorescenen är en stor del av min uppväxt och den person jag är, och även fast mitt förhållande till denna scen offta är jävligt kluven (utbredda attityder och åsikter som snarare är plattityder och slätstruket tyckande utan eftertanke är mer regel än undantag) så kan jag nästan alltid finna någon typ av glädje och viss gemenskap i det hela. Och även fast det finns mänga saker som jag tycker är mer intressant och engagerande än en difus punkscen så irriterar jag mig endå på när ett gäng förståsigpåare ska tycka och veta saker om någonting de inte har en sketen aning om.
Ni var alldrig där, ni kommer alldrig veta vad det handlar om.

"hey! they can't take it away
punk will scream what corporate rock can't say!"