This is lathet

Denna helg har varit ganska underlig, men rätt bra på ett sätt. Torsdagen var det att vara ute och festa, blev arena sedan ankan, var väll inte superskoj men vad göra. Detta ledde ju onekligen till att fredagen blev en mycket slö dag. Satt mest och sov i skolan och hade sovit kanske 2-3 timmar, inte bra.

Sedan blev det att gå ut fredag med, förfesten var ganska rolig, och jag höll det hela tiden på en såpass nykter nivå att det inte kostade ås mycket, varken i pengar eller i hjärnceller.
Jag har tagit ut stiften ut handen med nu så jag är äntligen fri, inget mer gips heller, hurra!

Det finns inte speciellt mycket kul att rapportera från helgens festande, så istället, damer och herrar, tänkta jag bjuda på något av en filmkavalkad. Jag har inte sett mindre än 5 filmer i helgen, plus en del futurama.
De filmer jag hunnit med att kolla på har varit: This is england, Taxi Driver samt Pusher 1, 2 och 3. Sedan lördag eftermiddag har jag i princip inte gjort annat än ligga i min säng och kolla film på datorn. Slött liv.

This Is England:


Denna rulle har det på förhand varit mycket snack om på olika håll. Förväntningarna har varit höga, och efter ganska små godbitar i form av trailers och diverse klipp lite här och där på internet samt en enormt hype från olika independenfilmfestivaler och liknande så var jag minst sagt sugen på att se This is England ett tag nu.

Jag har inte direkt haft några förväntningar på rullen, förutom en vilja att se den, så vad det egentligen var det hela handlade om hade jag ingen aning om från början, förutom att det skulle handla om Skinheads.

Filmen utspelar sig i Margaret Thatchers Storbrittanien och året är 1983. Den unge faderslösa Shaun bor med sin mor i en nedsliten Engelsk kuststad. Shauns far har dött i krig och hans mor kämpar på för att försörja sig själv och Shaun, som är 12 år och går i skolan. I skolan är han en ensamvarg och har inte mycket vänner, och titt som tätt hamnar han i slagsmål över saker som att hans kläder är gamla, slitna och inte moderiktiga. En dag träffar Shaun ett gäng skinskallar när han är påväg hem från skolan. Skinskallarna visar sig vara ett gäng trevliga killar, speciellt Woody som behandlar Shaun med både vänskap och respekt, och efter inte lång tid är han en del av deras gäng, med allt vad det innebär.

Saker och ting kompliceras dock av att Combo, en äldre skinskalle och gängets ledare, kommer ut från fängelset. Combo är aktiv i National Front, ett rasistiskt parti, och den bekymmerslösa vardagen som tidigare rått i gruppen förändras radikalt, och unge Shaun hamnar i mitten.

Det är svårt att beskriva exagt vad This Is England handlar om, för även om det är en historia om en del av en pojkes uppväxt så är det lika mycket en historia om den engelska arbetarklassen i början av 1980 talet. Om Thatchers våldsamma, nedslitna och hopplösa england, och om en generation av unga män och kvinnor som inte hade någon framtid eller någonstans att ta vägen.

Det har gjorts gämförelser mellan denna film och exempelvis Romper Stomper, något jag inte tycker är speciellt rättvist. Det kanske beror dels på att jag faktiskt alldrig gillade Romper Stomper, tycker den är grymt överskattad, och dels för att jag tycker att allt är bättre i This Is England. Miljöerna, tidsperspektivet, fotot, kläderna och framförallt karaktärerna tycker jag är bättre. Karaktärerna är genuina och har ett djup och lämnar intryck som det är långt ifrån alla gånger man får med i filmer. Speciellt Shaun och Combo är mycket bra, likaså skådespelarna som spelar dem. Och 14 åriga Thomas Turgoose som spelar Shaun är en av de bästa barnskådisar jag sett på mycket länge.

Nu kanske det verkar som om jag höjer denna rulle till skyarna, ok det är långt ifrån det bästa jag sett men jag kan inte göra annat än att rekomendera den. Bästa filmen som gjorts på temat helt klart, spöar Romper Stomper med hästlängder.

Mer om helgen kommer...

news from the front

De senaste dagarna har spenderats i morgonrock och självömkan. Kanske inte något större skillnad från hur jag annars spenderar mina dagar, men utöver det vanliga "tycka synd om mig"-andet så har jag feber, halsont, förkylning mm.

Det har inneburit att två saker som skulle göras denna vecka inte gjordes, dels att jag äntligen skulle befria min hand från det satans stiftet och skenan och återigen bli en fri man (det sköts upp till tisdag nästa vecka), och dels åka iväg till Göteborg för att träffa folk och se First Blood, vilket jag såklart hade sett fram emot ganska mycket. Jaja, det är sånt som händer, speciellt sånt som händer mig.

I övrigt spenderades helgen i Köpenhamn och deltagande i protesterna för att bevara Ungdomshuset från rivning. Vi var 5 goda kamrater som åkte på Lördag morgon med destination Köpenhamn för att delta i försvaret av ett av de arbetarhistoriskt viktigaste husen i hela norden från rivning, men tja, det gick ju som det gick. När vi kom dit hade polisen redan effektivt krossat motståndet med över 600 personer gripna med hela den ledande och sammordnande organisationen bakom galler fanns det inte mycket kvar att göra för de som var där förutom att visa sitt stöd. Jaja, man gör vad man kan. Ganska kul roadtrip dock och ett välkommet avbrott i vardagen.

Förutom det har en mängd filmer kollats på tillsammans med 3 hela säsonger av Futurama de senaste dagarna. Bland annat har Children of Men och Tenecious D in The Pick of Destiny setts.

Snälla någon ta mig härifrån.

det kommer

Nu var det väll så länge sedan det skrevs något här så att det fåtal personer som bemödar sig att läsa bloggen förmodligen inte ens kollar den längre. Och ja jag har latat mig väldigt mycket, att min högerhand fortfarande inte är hel än, men det beror även på att jag mer eller mindre konstant den senaste månaden mått mellan att må ganska dåligt till stunder av nattsvart ångest, och att det i de lägena har varit svårt att försöka prioritera eller göra någonting alls förutom att tycka enormt synd om migsjälv. Patetiskt månne, men det är så det är.

Jag ska dock försöka göra en ny uppryckning (om man kan säga att jag någonsin gjort nån), handen blir befriad någon gång nästa vecka (såklart samma datum som First Blood spelar i Linköping tack så jävla mycket Gud)
, och då kommer ni kunna läsa mer frekvent om mitt rätt innehållsfattiga liv här.

Stay Tuned!

efter mycket om och men

Nu var det ganska länge sedan jag skrev här, vilket beror på två saker. Först och främst var det ett tag sedan det hände något som var såpass viktigt att det vart värt att skriva om, och den andra andledningen är att de senaste dagarna har det vart precis tvärt om, jag har haft allt för fullt upp med diverse för att ha tid att skriva om det.


Men hursomhelst här kommer det förhoppningsvis efterlängtade bloginlägget till er kära läsare, sagan om den brutna handen.


Torsdagen den 25/1 vart jag inblandad i en incident som resulterade i att jag skadade lillfingret på högerhanden. Jag hade svårt att röra fingret (speciellt att räta ut det), handen svullnade upp till typ dubbel storlek och det var ömt och gjorde ont. Men jag tolkade det hela som en stukning och sket därför i att gå till doktorn. På fredagen hade jag allt för mycket annat att stå i för att tänka på min skadade hand. Jag skulle iväg till Örebro under helgen på diverse möten, och eftersom handen inte gjorde så farligt ont så var det inget jag tänkte på.

Helgen flöt på utan problem, vad som sades på mötena är inget jag tänker referera här och förmodar att det är rätt ointressant för utomstående, hursomhelst. Jag kom hem på söndagskvällen och handen var fortfarande svullen, morsan tyckte att jag skulle kolla upp handen på vårdcentralen och se om den kunde vara bruten.

Sagt och gjort, på måndagsförmiddagen (4 dagar efter att jag skadade handen) går jag ner till vårdcentralen för att kolla upp det. Doktorn ser bekymrad ut och skickar iväg mig med en remiss om röntgen till centralsjukhuset. Väl där så får jag sitta och vänta en ganska bra stund. Tillslut var det i alla fall dags och det visade ju sig såklart att alla förutom ja haft rätt, skiten var bruten, och rätt rejält med.

Från röntget skickades jag till akuten och besök hos otropeden, där fick jag återigen sitta och vänta rätt länge innan det var dags för undersökning och försök att dra rätt frakturen och gipsa ihop det. Efter en stund fick jag sätta mig i det rummet jag skulle undersökas och vänta på ortopeden. Läkaren var en kille i kanske 30 års åldern som hette Markus och var rätt trevlig men hade rätt torr humor, hursomhelst. Jag skulle lokalbedövas i handen och han sköt in en jävla massa bedövningsmedel med en spruta som var obehagligt lång (ett tag trodde jag på riktigt att han skulle sticka den genom hela handen på mig). När han bedövat så var handen uppsvullen som en vattenballong och såg ut såhär:



Medans vi väntar på att bedövningen ska ta ordentlig effekt så springer läkaren iväg för att ta hand om andra patienter, jag hinner sitta still en stund och fundera lite, sen somnar jag.
Jag vaknar ungefär 30 sekunder innan läkaren kommer tillbaka in i rummet, handen känns som om jag sovit på den ungefär, alltså inte alls i princip.

Jag lägger handen på en vit platta som sitter på en stor maskin. Det är nån typ av röntgenapparat som på två displayer visar livebilder av min brutna hand medans vi sitter och försöker dra rätt den biten som gått av inne i handen. Tyvärr har jag inga bilder på själva genomröntningen men maskinen såg i alla fall ut såhär:

Efter att ha dragit och slitit i min stackars hand ett tag så konstaterade han att det inte gicka att dra rätt, och att detta måste opereras. Han bokade in operationstid till nästa dag, skrev ett recept på smärtstillande, satte tilfällig gipsning på handen, sjukskrev mig och sa tack och adjö.

Nästa dag var det dags för operation. Runt klockan 11 på förmiddagen så satt jag inne på "operation väst" på centralsjukhuset och väntade.
I väntrummet fanns det damtidningar och en TV som antingen visade SVT2 eller Cartoon Network, lagom kul. Dessutom var jag tvungen att ha på mig dom enormt fula operationskläderna. Som såg ut såhär:























Efter en stunds väntan kommer kirurgen in och berättar vad det är de ska göra. De kommer inte skära upp så mycket utan bara göra ett par stigt genom handen för att hålla de lösa delarna på plats, sen gipsa upp det.

Efter ytteligare en kort stunds väntan kommer en sköterska och hämtar iväg mig till narkosen. Där sätter de dropp i armen på mig och lägger mig på en brits, tar av mig den gröna rocken så att jag bara har sjukhusskjortan o sjukhuskallingarna på mig, tar bort det tillfälliga gipset och tvättar av den hand dom ska opereras med nått disinfektionsmedel. Sen
så körs jag in i ett annat rum, där finns det en del maskiner och stora lampor i taket, en till läkare presenterar sig men jag minns inte vad han hette. Sen kör de in narkosmedlet i armen på mig och säger godnatt.

Först händer ingenting, sen blir jag stenhög i 3 sekunder och sen slocknar jag. När jag vaknar ligger jag i en enormt bekväm säng med nån maskin som pumpar inte varmluft under mitt täcke. Folk går fram och tillbaka och det tar ett rejält tag innan jag fattar vart jag är eller ens att jag blivit opererad. Jag är rejält groggy från narkosen och somnar och vaknar flera gånger, blir liggandes i kanske 2.5 timme här allt som allt.

Efter ett tag får jag fika bestående av en kopp kaffe och en macka, sen kommer farsan och hämtar mig.
Efter operationen satte de på ett nytt större gips:


Eftersom det är ömt och gör ganska ont efter operationen har jag även fått lite smärtstillande som jag ska käka, dom ser ut såhär:



Nu ska gipset sitta på en vecka ungefär, sen ska jag in och byta ut det mot en löstagbar skena och gå på nått som kallas "arbetsterapi".

Thats all for now, inget mer att rapportera i denna historia. Fortsättning följer förmodligen.

AAAAAAHHHHH!!!!

Nu börjar jag ju nästan gråta!
Först Twin Peaks säsong två, och sen Oz säsong 1 (som av någon underlig andledning inte släppts i sverige förens nu) släpps båda på samma dag. Detta är ju galet.

Det blir att inhandla denna också!

ÄNTLIGEN

Som jag har väntat!
Nu är den påväg, den 31 Januari har jag de första 11 episoderna av Twin Peaks säsong 2 i min hand, och i April släpps de resterande 11 avsnitten och de sista i serien på DVD.

Fy fan, den långa väntan och längtan är över, snart får jag än en gång dyka ner i David Lynchs skruvade Twin Peaks värld och mysteriet med mordet på Laura Palmer.
Är du sugen på att spendera timtal med att dricka svart kaffe, käka paj och se 22 avsnitt av Twin Peaks på raken med mig så skriv!

Jag är som ett barn på Julafton.

Avslutade kvällen med denna pärla, nu kommer jag sova som ett litet barn.