and thats that

Då var väll julen över kan man säga. Är visserligen ledig ett tag till (vilket är gött), men maten är uppäten, klapparna utdelade, homecomingpartyt överstökat och vardagen närmar sig igen. Det finns inte mycket jag kan säga om julen eller julhelgen, den var bra, som en jul ska vara. Jag gillar julen, man är ju uppväxt med bröderna i den trygga kärnfamiljen, så julafton har alltid varit någoting man kunnat se fram emot. Morsan lagar mat, alla är glada, man får det man önskar sig o stämningen är god och allt är så bra som det kan bli. Inte mycket att säga om julen alltså, det var trevligt.

Därimot finns det en hel del att säga om år 2006.
Nu är det 4 dagar kvar av detta demonens år, 2006, lämna mig och kom alldrig tillbaka.

När man sitter o ser tillbaka på det så minns jag knappt något av det här året, och av det jag minns är det framförallt saker jag vill glömma, det har varit en spiral som snabbt gick nedåt, och i backspegeln är det mycket få, om ens några saker jag är nöjd över. Det gick inte min väg i år.

Istället har det hela gått i alkoholens, våldets, destruktivitetens, de utsålda idealens och besvikelserna och sorgens tecken. Men framförallt alienationens, och då syftar jag inte på alienation från min omgivning, utan min alienation av mig själv. Det är som att betrakta sitt liv utifrån, att i en handväning är man inte delaktig längre och det har bara rullat på likt ett skenande tåg, helt autonomt. Och det handlar inte om att vad man vill och vart man vill vara, utan bara om vart det är man hamnar. Och får man inte kontroll över kursen, då kan man lika gärna kasta in handduken på en gång.

Helt klart ett år som lämnat ett stort hål efter sig och inte gav mycket tillbaka. De minnen jag har får gärna försvinna, och det jag redan glömt är jag bara tacksam för att jag slipper.
Nu lämnas jag endast med en lång lista på saker som måste redas ut, tas itu med och klaras upp, både praktiska och känslomässiga, för det som hänt i år ska stanna där.

2007 kommer inte bli året då det händer, men det kommer bli året då det står eller faller

Jag ger detta ett år till, sen drar jag.

god jul eller nått

Har inte skrivit i bloggen på närmare två veckor. Det finns 100 andledningar till det, men en är att jag inte vetat vad jag ska skriva, och när jag velat skriva har jag inte haft ork eller tid. Det kommer. Klockan är 01.59, det är jul nu.

"Focused mind
I move in silence desperately
Can't lose myself in all that I see
Grinded by a will that never dies
Gotta break out, can't escape with out a fight

Fight so hard just to get by
Confusion tries my peace
Fight so hard, just to get by
Survival comes crashing down on me"

humanity is the devil

Jag har egentligen inte mycket att skriva i blogen idag. Har varit en riktigt tråkig dag. I skolan har jag inte rönt några större framgångar, det har inte hänt sågot speciellt kul eller liknande och jag är på rätt kast humör. Spenderat eftermiddagen framför datorn utan att göra någonting alls. Jaja, tråk. Det enda värt något är att jag har lite träningsverk, för att jag tränade igår. Träna är något jag måste bli seriös med, körkortet med, fan.

Kom på att Integrity är ett av världens bästa band, har iofs hypat dom i flera år, men fan, det är ju så sjukt bra.
"Humanity is the Devil" är en av de bästa HC skivor som släpps ever.

DVDn och "Palm Sunday" skivan ska definitivt inhandlas.

I övrigt så snurrar nya JMT enormt mycket fortfarande, deras bästa skiva kanske? Jag tror nästan det.

söndag

Julia väcker mig runt klockan tio. Som alltid har hon förmodligen redan vart uppe aslänge och hunnit med och käkat frukost och allt, jag är inte lika morgonpigg. Blir inte mycket gjort den största delen av dagen men det är grymt trevligt att bara ta det lugnt och inte göra någonting sammtidigt som man slipper vara ensam. Julia ville se "the notorious bettie page" så det gjorde vi. Orkar inte skriva någon direkt recension av filmen förutom att den faktiskt var rätt bra och ganska rolig. Väldigt enkel att kolla på och väldigt lättsmält, men hyffsad underhållning och snyggt gjort med snygga människor i snygga miljöer.















Efter att vi sett filmen blir det att sitta o snacka, käka lunch, ta kort med mobilkameran (sony ericsson k800i rulez), lyssna på musik osv. Tillslut bestämmer vi oss för att det är dags att dra ner på stan. Det ska kollas julklappar, kläder och massa annat. Det hela utvecklar sig till en enormt trevlig dag. Det var fan inte igår man hade genuint trevligt, underlig känsla det där.

Dagens outfit:


Keps: Mörkblå Henri Lloyd
Piké: Beige Burberry
Tröja: Mörkgrå Ralph Lauren i cashmere
Jeans: Blå Levi's
Skor: Vita Fred Perry

"Citat Adrian: Den där casualgrejen intresserar mig inte speciellt mycket egentligen"

Nähädu.




Julia å sin sida är sjukt mycket gata:


Jacka: Svart jacka från Carlings
Tröja: Svart adidas tracktop
Jeans: Baggy Cheap Monday i rådemin
Väska: Axelväska/påse från monument distro
Skor: Vita Nike Air Force One

Streetcred!





På stan försöker jag klämma i mig en falafeltallrik modell jättestor. Sjukt god falafel med massor av sås, pommes, sallad o annat smaskens, men jag var tvungen att ge upp efter kanske 2/3 av den. Jag klarade inte mer.















Julia drar hem runt 17 tiden på eftermiddagen och jag är ensam några timmar till innan farsan o bröderna kommer hem från Stockholm. Jag mår fortfarande konstigt men har för tillfället inte den starka känsla av ångest o melankoli som jag gick runt med i går och i förrgår, men det finns någonstans i bakgrunden. Det har varit en underlig och ganska jobbig helg men endå trevligt i sina stunder.

Resten av kvällen ska jag nog spendera med "Neverwinter Nights 2".

Tack för att du finns.

"If I were of the highest cliff, on the highest riff
And you slipped off the side and clinched on to your life in my grip

I would never, ever let you down"

lördag

Vaknar klockan ett av att morsan ringer, kommer inte ihåg vad det är som sägs men det var säkert nått om hur jag mådde. På morgonen mår jag absolut inte bra. Irrade runt planlöst ganska länge under dagen utan att egentligen åstakomma någonting. Pratar en del med Eric, lyssnar på och laddar hem en hel del musik, och väntar på att Julia ska komma med tåget så man kan åka ner och hämta henne.

Dagen går långsammt men jag gör ändå inte något. Sitter i telefon med först Eric sen Julia i ca 40 minuter, min ekonomi och min telefonräkning är bittra fiender.

Tillslut så tar jag mig själv i kragen och går ut på en promenad, behöver röra på mig samt rensa hjärnan. Jag brukar aldrig ta promenader, men just nu kände jag att det var enormt lägligt.















Gick uppåt, längst klarälven. Har inte varit här förut. Var väldigt skönt att bara gå rakt fram, det var fint ute och i princip helt folktomt och väldigt tyst, sånär på som någon enstaka bil. Gick tills trotoaren slutade och gick sen hem, det hela tog runt 45 minuter och när jag kom hem så var jag på något underligt sätt på mycket bättre humör.

Några timmar senare åkte jag ner till stationen för att möta upp Julia, skulle bli väldigt trevligt med lite sällskap.














Julia hade varit i Stockholm för att fylla i färg på hennes senaste tatuering (som är grymt snygg btw). Planen var tidigare att vi skulle ha träffats i Stockholm o åka på samma tåg hem eftersom hon skulle slagga hos mig, då bussförbindelserna mellan Karlstad och Filipstad är rent pinsamma. Det var mycket trevligt att slippa vara ensam, jag behövde någon att prata med och av de alternativ jag har så är Julia i princip den bästa, hon vet mer om mig än nästan någon, man kan lita på henne och dessutom var det en del saker jag behövde få sagt. Det kändes bättre.
Plasten runt armen är för att skydda tattueringen det första dygnet samt hjälpa läkeprocessen, för er n00bs som inte viste det

Vi gick o sov nästan direkt, jag var helt förslöad och hon var utmattad efter en hård dag.


Dagens soundtrack: The killers - sam's town

fredag

Kände mig under dagen sjuk, halsont, huvudverk och den typiska "innan -feber" känslan som jag brukar få innan jag blir sjuk. Jävligt jobbigt eftersom det sista jag vill är att bli sjuk igen, dom ständiga infektioner jag haft under hösten har ju varit nån typ av pricken över i på detta skitliv. Så det slutade med att stack hem från skolan.

När jag kom hem hade de andra redan stuckit iväg till Stockholm, tanken var att jag skulle följa efter med tåget, men jag ringde och sa att jag inte kommer. Orkar inte åka nånstans just nu, dels med tanke på att jag kände mig sjuk, men också med tanke på hur jag mår rent allmänt. Hade även tänkt åka upp för att delta på Salemdemonstationerna, var ett par år sedan jag var där nu och det är ju alltid trevligt att träffa folk man inte sätt på länge samt få kravalla lite. Det var också länge sen nu.
Men hursomhelst blev det inget, orkade inte.

Istället drabbades jag av en enormt melankoli när jag planlöst spatserade runt i det tomma huset utan att riktigt veta vad jag skulle göra. Inget sällskap innan klockan 22.00 nästa dag. Det leder till att man sitter och lyssnar på musik, tänker, och ser på film.

Filmen för stunden fick bli "Lost in translation", hade inte sett den förut. Jag har inte ord att beskriva filmen, det är helt enkelt något av det bästa och finaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Så otroligt hjärtskärande bra helt enkelt. Ren och skär filmmagi.
















Senare på kvällen träffade jag Hanna och Eric på stan, vi stack till "the lepracaun" och tog några enkla öl och pratade, jag vet att jag svurit att inte dricka men det var inte i syfta att bli full denna gång. Vet inte hur kul sällskap jag utgjorde men jag tyckte det var enormt trevligt att bara få slappna av och snacka lite.

Det gjorde gott.

Kom hem vid halv 2 tiden ungefär, borde egentligen gått o lagt mig då men satta mig istället med en ny film. För att fortsätta i melankolins tecken så fick det bli "eternal sunshine of the spotless mind". Den filmen kommer inte alls upp i samma nivå som "Lost in translation", mycket på grund av att den är väldigt rörig bitvis. Men filmens kärna, dess bästa stunder, då träffar den verkligen mitt i prick och lämnar mig en känsla som är svår att beskriva. Jag vet att det beror väldigt mycket på att jag just nu är enormt mottaglig för just de känslorna, vilket jag inte var första gången jag såg den.

Jag somnade allt för sent.

on days like these...

"every second making bad turns for the worse
she's getting further away I can feel it in the way my bones ache
The ocean sealed it's lips, now the waves won't break
The secrets it won't say has got us trying to break codes in churches
and lately I've been hating its soul purpose

when a boy writes off the world it's done with sloppy misspelled words if a girl writes off the world it's done in cursive

I'm searching for the cure
this is a sickness
can you hear me, love?

Now I look for air pockets to pick, walk with a stick, start picking locks with it
opening up heart-shaped lockets with little arguments
the tawdry trinkets start to split and contradict
those who say one thing but think the opposite
I bit the dust tongue kissing documents in a smoke stack
faith is harder to swallow than pride it, turns our throats black
I want my home back. I know that's not an available option
it's the way that I'm walking in between a cradle and coffin

that makes me pace myself. if half the battle is done right
the other half won't take my health while jacking my shadow's sunlight
to crack it open and find the space between my breaths are desolate
life is just a lie with an "f" in it and death is definite
But after I scratched the surface
I never saw the calm before the storm act so nervous

when a boy writes off the world it's done with sloppy misspelled words if a girl writes off the world it's done in cursive

I'm searching for her
Can you hear me, love?"

-Non Prophets: the Cure

Sage Francis kan det där med att formulera känslor man känner igen.

Idag har inte varit en bra dag,